Ödmjukheten var huvudsakligen avsedd att begränsa den mänskliga aptitens arrogans och gränslöshet. Människan lät alltid sina nyss uppfunna behov övertrumfa sina förmåner. Själva driften att roa sej förstörde halva nöjet. Genom att kräva njutning, förlorade människan den största njutningen: för den största njutningen är överraskningen.
Så blev det tydligt att om en människa skulle göra sin värld stor, måste hon alltid göra sej själv liten. T.o.m. de högmodigaste visionerna, de skyhöga städerna och de svindlande tinnarna är ödmjukhetens skapelser. Jättar som trampar ner skogar som gräs är ödmjukhetens skapelser. Torn som försvinner ovanför den avlägsnaste stjärna är ödmjukhetens skapelser. För torn är inte höga om inte vi ser upp till dem, och jättar är inte jättar om de inte är större än vi. Allt detta fantiserande kring det gigantiska, som kanske är den största av människans njutningar, är i grunden fullständigt ödmjukt. Utan ödmjukhet är det omöjligt att njuta - ens av stoltheten.
(Ur "Ortodoxi", 1908)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar