Boken "Ortodoxi"

Det kan hända att någon kommer att underhållas av redogörelsen för detta lyckliga fiasko.

Det kan roa en vän eller fiende att läsa om hur jag gradvis, av sanningen i någon vandringslegend eller av falskheten i någon rådande filosofi, lärde mej något som jag kunde ha lärt mej från katekesen - om jag någonsin hade lärt mej den.

Det kanske eller kanske inte finns något underhållande i att läsa hur jag till sist på en anarkistklubb eller i ett babyloniskt tempel fann vad jag kunde ha funnit i närmaste sockenkyrka.

Om någon roas av att läsa hur blommorna på marken eller replikerna i en buss, politikens olyckor eller ungdomens plågor slog sej samman för att producera en viss kristet ortodox övertygelse, så kan han eller hon möjligen läsa denna bok.

Men det finns en förnuftig arbetsfördelning i allting. Jag har skrivit boken, och ingenting på jorden skulle få mej att läsa den.

(Ur "Ortodoxi" 1908)

Ödmjukhet och stolthet

Ödmjukheten var huvudsakligen avsedd att begränsa den mänskliga aptitens arrogans och gränslöshet. Människan lät alltid sina nyss uppfunna behov övertrumfa sina förmåner. Själva driften att roa sej förstörde halva nöjet. Genom att kräva njutning, förlorade människan den största njutningen: för den största njutningen är överraskningen.

Så blev det tydligt att om en människa skulle göra sin värld stor, måste hon alltid göra sej själv liten. T.o.m. de högmodigaste visionerna, de skyhöga städerna och de svindlande tinnarna är ödmjukhetens skapelser. Jättar som trampar ner skogar som gräs är ödmjukhetens skapelser. Torn som försvinner ovanför den avlägsnaste stjärna är ödmjukhetens skapelser. För torn är inte höga om inte vi ser upp till dem, och jättar är inte jättar om de inte är större än vi. Allt detta fantiserande kring det gigantiska, som kanske är den största av människans njutningar, är i grunden fullständigt ödmjukt. Utan ödmjukhet är det omöjligt att njuta - ens av stoltheten.

(Ur "Ortodoxi", 1908)