Solen och månen

Det enda skapade som vi inte kan betrakta, är just det vars ljus belyser atllt vi ser. Med samma kraft som solen vid middagstiden belyser mysticismen allt i det bländande skenet av sin egen segerrika osynlighet. Den rena intellektualismen är bara månsken; den är ljus utan värme, sekundärt ljus reflekterat från en död värld. Men grekerna hade rätt när de gjorde Apollon både till fantasins och sundhetens gud, ty han var både diktens och läkekonstens skyddspatron.

Om de nödvändiga dogmerna och den speciella tron ska jag tala längre fram. Men den transcedentalism efter vilken alla människor lever har mycket av den ställning solen intar på himlen. Vi är medvetna om den som något strålande och förvirrande, på en gång en bländande flamma och en obestämd fläck. Men månens cirkel är klar och omöjlig att ta miste på, den återvänder alltid och oundvikligt som Euklides cirkel på svarta tavlan. Ty månen är en kallt förnuftig företeelse – och månen är alla dårars moder.

(Ur "Ortodoxi", 1908)

Vanliga människor och mysticism

En vanlig människa har alltid varit normal eftersom en vanlig människa alltid varit mystiker. Hon har behållit skymningen. Hon har alltid haft en fot på jorden och en i Sagolandet. Hon har alltid givit sej själv tillåtelse att tvivla på sina gudar, men har också alltid (i olikhet med dagens agnostiker) tillåtit sej själv att tro på dem.

(Ur "Ortodoxi", 1908)

Ormen som biter sej själv i stjärten

En människa som inte tror på sina sinnen och en människa som inte tror på något annat än sina sinnen är båda sinnessjuka, men denna galenskap kan inte bevisas genom någon felaktighet i deras resonemang utan genom att hela deras liv är felaktigt. De har båda låst in sej i var sin kista, med sol och stjärnor målade på insidan; de är båda oförmögna att ta sej ut, den ena till hälsa och lycka på jorden, den andra till hälsa och lycka i himlen. Deras resonemang är fullständigt förnuftigt, ja, på sätt och vis oändligt förnuftigt precis som en slant är oändlig rund. Men det finns något sådant som en ynklig oändlighet, en lumpen och förträlad evighet.

Jag har gjort den roande iakttagelsen att många moderna filosofer, antingen de är skeptiker eller mystiker, har tagit som sitt tecken en viss österländsk symbol, som är själva symbolen för denna slutgiltiga intighet. När de vill avbilda evigheten avbildar de den som en orm som biter sej själv i stjärten. Det ligger en lite förbluffande sarkasm i avbildningen av denna mycket otillfredsställande måltid. Evigheten hos de materialistiska fatalisterna, de österländska pessimisterna, de högmodiga teosoferna och vetenskapsmännen av idag kan med fog representeras av en orm, som biter sej själv i stjärten ett degenererat självförstörande djur.

(Ur "Ortodoxi", 1908)

Determinism och straff

Man tycks benägen att tro att den materialistiska fatalismen på något sätt är gynnsamt inställd till nåd, till utplånandet av grymma straff, ja, av straff över huvud taget. Detta är att låta sanningen göra helomvändning. Man skulle däremot lätt kunna tänka sej att nödvändighetsläran varken gör till eller från, att den låter mannen med piskan fortsätta att slå och att den inte förändrar den godhjärtade vännen. Att synderna är oundvikliga utesluter inte straff, om det utesluter något är det möjlighet till bättring. Det är lika troligt att determinismen leder till grymhet som det är säkert att den leder till feghet.

Determinismen står inte i något motsatsförhållande till en grym behandling av brottslingar. Vad den (kanske) står i motsättning till är en tolerant behandling av brottslingar, till något försök att räcka dem en hjälpande hand i deras moraliska kamp. Deterministen tror inte på att vädja till viljan, men han tror på att flytta syndaren till en annan omgivning. Han får inte säga till syndaren: “gå i frid och synda inte mer”, ty denne kan inte hjälpa det. Men han kan koka honom i olja, ty kokande olja är en omgivning.

(Ur "Ortodoxi", 1908)

Deterministen och den fria viljan

Man kan om man vill säga att en människa har sin fulla frihet att anse sej vara ett förlorat ägg. Men det är väl ändå ett mera orubbligt och viktigt faktum att om hon är ett förlorat ägg har hon inte sin fulla frihet att äta, dricka, sova, promenera eller röka en cigarett?

Likadant kan man om man vill säga, att den djärve, spekulative deterministen har sin frihet att förneka existensen av viljan. Men det är ett långt mer betydelsefullt faktum att han inte har sin frihet att lovorda, att förbanna, att tacka, att rättfärdiga, att påverka, att straffa, att motstå frestelser, att reta upp pöbeln, att göra nyårslöften, att förlåta syndare, att resa sej mot förtryckare eller ens att säga “tack så mycket” när någon räcker honom senapen.

(Ur "Ortodoxi", 1908)

Döden och sex

Vissa religiösa samfund försöker i större eller mindre utsträckning att få människor att låta bli att tänka på sex. Det nya vetenskapliga samfundet försöker avgjort att få människor att låta bli att tänka på döden. Den är en realitet, men den anses vara en morbid realitet.

(Ur "Ortodoxi", 1908)

Diktare och förnuftsmänniskor

Överallt kan vi se att människor inte mister förståndet genom att drömma. Kritiker är mer onormala än poeter. Homeros är alldeles tillräckligt samlad och lugn – det är hans kritiker som sliter honom i stycken. Shakespeare är fullständigt sej själv – det är hans kritiker som har upptäckt att han var någon annan. Ehuru evangelisten Johannes såg många egendomliga vidunder i sin uppenbarelse, såg han aldrig några varelser så fruktansvärda som de som sedan kommenterat honom.

Den enkla sanningen är denna: Diktandet är normalt eftersom det flyter fritt på ett oändligt hav, medan förnuftet försöker överfara det oändliga havet och på detta sätt göra det ändligt. Resultatet blir själslig utmattning liksom Holbeins fysiska utmattning. Att acceptera allting är motion, att försöka förstå allting är en ansträngning. Diktaren begär endast hänförelse och expansion, en värld i vilken han kan sträcka på sej. Diktaren önskar bara att få ha sitt huvud i himlen, förnuftsmänniskan försöker på in himlen i huvet. Och det är hans huvud som sprängs.

(Ur "Ortodoxi", 1908)

Opportunism och framgång

En människa som ständigt tänker på huruvida den eller den rasen är stark, huruvida det eller det målet verkar lovande, det är den människa som aldrig kommer att tro på något länge nog för att leda det till framgång. Den opportunistiske politikern är som en människa som skulle sluta spela biljard för att han förlorat i biljard, och sluta spela golf för att han förlorat i golf. Det finns inget som är så svagt som denna enorma vikt fäst vid omedelbar seger. Inget misslyckas som framgången.

(Ur "Heretiker", 1905)

Hädelse

Hädelse är en konstnärlig effekt, eftersom hädelse beror på en filosofisk övertygelse. Hädelsen är beroende av tron och försvinner med den. Om någon betvivlar detta, låt henne sätta sej ner och med allvar försöka tänka hädiska tankar om Tor. Jag tror att hennes familj kommer att finna henne ganska utmattad vid slutet av dagen.

(Ur "Heretiker", 1905)

Yttrandefrihet och sanning

När de gamla liberalerna tog bort munkavlen från heresierna, var deras tanke att man skulle kunna göra religiösa och filosofiska upptäckter. Deras tanke var att kosmisk sanning var så viktig att var och en borde bära oberoende vittnesbörd om den. Den moderna tanken är att kosmisk sanning är så oviktig att det inte spelar någon roll vad någon säger. De förra släppte tanken fri liksom människor släpper lös en rashund; de senare släpper tanken fri liksom människor kastar en oätlig fisk tillbaka i vattnet.

(Ur "Heretiker")

Livets värde

Vid vilket oskyldigt tebord som helst kan vi lätt få höra en person säga: “Livet är inte värt att leva.” Vi tar det som påståendet att det är en vacker dag; ingen tror att det rimligen kan ha någon allvarlig effekt på människan eller världen. Och ändå – om man verkligen trodde på det yttrandet, skulle världen stå på huvudet. Mördare skulle få medaljer för att ha räddat människor från livet; brandmän skulle straffas för att de stängt ute människor från döden; gift skulle användas som mediciner; doktorer skulle kallas på när folk mådde bra; Kungliga Humanistiska Sällskapet skulle utrotas som en hög lönnmördare.

(Ur "Heretiker")

Detaljerna och helheten

Vi diskuterar mer och mer detaljer i konst, politik, litteratur. En människas åsikt om spårvagnar betyder någonting; hennes åsikt om Botticelli betyder någonting; hennes åsikt om alltet betyder ingenting. Hon må vända sej till och utforska en miljon föremål, men får inte finna det underliga föremålet universum - för gör hon det får hon en religion och går förlorad.

Allt betyder någonting - förutom alltet.

(Ur "Heretiker", 1905)