Ormen som biter sej själv i svansen

Jag har gjort den roande iakttagelsen att många moderna filosofer, antingen de är skeptiker eller mystiker, har tagit som sitt tecken en viss österländsk symbol, som är själva symbolen för denna slutgiltiga intighet. När de vill avbilda evigheten avbildar de den som en orm som biter sej själv i stjärten. Det ligger en lite förbluffande sarkasm i avbildningen av denna mycket otillfredsställande måltid. Evigheten hos de materialistiska fatalisterna, de österländska pessimisterna, de högmodiga teosoferna och vetenskapsmännen av idag kan med fog representeras av en orm, som biter sej själv i stjärten - ett degenererat, självförstörande djur.

(Ur "Ortodoxi" 1908)

Vårens präst

Solen har stärkts och luften mjuknat just före påskdagen. Men det är en kryptisk klarhet med en anda inte bara av nyhet utan av revolution. Det finns två stora arméer i det mänskliga intellektet som kommer att kämpa intill slutet om denna vitala punkt, huruvida påsken bör gratuleras för att den infaller under våren - eller våren för att den infaller under påsken. 

De enda två saker som kan tillfredsställa själen är en person och en berättelse - och t.o.m. en berättelse måste handla om en person. Det finns förvisso mycket mäktiga retelser och nöjen att finna i rena abstraktioner som matematik, logik - eller schack. Men dessa rent intellektuella nöjen liknar de rent kroppsliga nöjena. D.v.s., de är rena nöjen, även om de kan vara gigantiska; de kan aldrig genom en ren ökning av sej själva bilda lycka. 

En människa som just ska hängas kan njuta av sin frukost, särskilt om det är hennes favoritfrukost, och på samma sätt kan hon njuta av en diskussion med prästen om kätteri, särskilt om det är hennesfavoritkätteri. Men huruvida hon kan njuta av någondera beror inte på någondera - det beror på hennes andliga attityd till den följande händelsen. Och denna händelse är verkligen intressant för själen, eftersom den är slutet på en berättelse och (som vissa anser) slutet på en person.

Nu är detta en enkel sanning som, likt många andra, är alltför enkel för att våra vetenskapsmän ska se den. Och det är här de tar fel, inte bara om den sanna religionen utan om falska religioner också, så att deras uppfattning om mytologi är mer mytisk än myten själv. Jag drar mej inte för att säga att de tar helt fel när de t.ex. påstår att Kristus var en legend om döende och återupplivad vegetation, likt Adonis eller Persephone. 

Jag säger att även om Adonis var växtlighetens gud, har de fått hela idén om honom om bakfoten. Till att börja med är ingen tillräckligt intresserad av vissnande grönsaker som sådana, för att göra någon särskild mystik eller maskerad av dem, och alldeles säkert inte tillräckligt för att förklä dem till bilden av en mycket vacker ung man, som är något enormt mycket intressantare. Om Adonis förknippades med lövfällningen på hösten och vårblommornas återkomst, var tankeprocessen helt annorlunda. Det är en tankeprocess som uppträder helt spontant hos alla barn och unga konstnärer; den uppträder spontant i alla friska samhällen. Det är mycket svårt att förklara den i ett sjukt samhälle.

Människans hjärna utsätts för korta och märkliga tupplurar. Ett moln döljer förnuftets stad eller vilar på fantasins hav; en dröm som mörklägger lika mycket om den är ateismens mardröm eller avguderiets dagdröm. Och precis som vi alla har rest oss upp från sömnen med ett ryck och funnit oss själva säga någon mening utan mening, förutom i midnattens galna språk, så rycker den mänskliga tanken upp sej från sin dåraktiga trance med någon fullständig fras på sina läppar; en komplett fras som är komplett idioti. 

Olyckligtvis är det inte som med drömmeningen som vanligen glöms medan man tar på sej skorna eller sätter i sej frukosten. Denna meningslösa aforism, som uppfanns medan tanken sov, hänger fortfarande vid människans tunga och påverkar alla hennes relationer till förnuftiga dagsljusföreteelser. Alla våra kontroverser förvirras av vissa frastyper som inte bara är osanna utan alltid meningslösa - som inte bara är inadekvata utan alltid och genomgående oanvändbara. Vi känner igen dem överallt där en människa talar om “de starkastes överlevnad”, när hon bara menar “de överlevandes överlevnad” eller överallt där någon talar om att de rika “har sina insatser i landet”, som om de fattiga inte kunde lida av vanstyre eller militära nederlag, eller när någon talar om att “fortsätta mot framsteg och progression”, vilket bara betyder att fortsätta att fortsätta, eller när någon talar om “en regering bestående av det visa fåtalet” som om de visa kunde plockas ut genom sina pantalonger. “Det visa fåtalet” måste betyda antingen de få som dårarna anser visa eller de stora dårar som själva tror att de är visa.

Det finns ett stycke nonsens som moderna människor alltid finner sej själva säga, t.o.m. sedan de är mer eller mindre vakna, och som alltid irriterar mej speciellt. Det uppkom inom 1800-talets populärvetenskap och särskilt i förbindelse med studiet av myter och religioner. De brottstycken av svammel som jag syftar påyttrar sej ofta i formen “denne gud eller hjälte föreställer solen.” Eller “Apollo som dödar Python betyder att sommaren fördriver vintern.” Eller “Kungen som dör i slaget västerut är en symbol för solnedgången i väst.”

Nu skulle jag verkligen ha trott att t.o.m. de skeptiska professorerna, vars skallar är lika grunda som stekpannor, hade insett att mänskliga varelser aldrig tänker eller känner så. Betrakta vad som förutsätts i detta påstående. Det förutsätter att urmannen gick ut på en promenad och med stort intresse såg en storbrinnande fläck på himlen. Han sa då till urkvinnan: “Min kära, vi bör hålla tyst om detta. Vi får inte sprida detta. Barnen och trälarna är så smarta. De kanske upptäcker solen endera dagen om vi inte är väldigt försiktiga. Så vi kallar den inte ‘solen’, men jag ska rita en bild av en man som dödar en orm, och när jag gör det så vet du vad jag menar. Solen ser inte alls ut som en man som dödar en orm, så ingen kan rimligen förstå. Det kommer att bli en liten hemlighet mellan oss, och medan trälarna och barnen tror att jag är upphetsad av en storslagen saga om en slingrande drake och en brottande halvgud, kommer jag i verkligheten att avse denna fantastiska lilla upptäckt att det finns en rund gul skiva uppe i luften.”

Man behöver inte känna till mycket mytologi för att inse att detta är en myt. Det kallas vanligen “solmyten.” Naturligtvis var det alldeles tvärtom. Guden var aldrig en symbol eller hieroglyf som föreställde solen. Solen var en hieroglyf som föreställde guden. Den primitiva människan gick ut med sitt huvud fullt av gudar och hjältar, eftersom det är huvudets huvudsakliga användningsområde. Sedan såg han solen i middagens herravälde och i skymningens nöd, och han sa: “Det här är hur gudens ansikte skulle se ut när han hade slagit draken” eller “Det här är hur hela världen skulle blöda västerut om guden besegrades till sist.”

Ingen mänsklig varelse var någonsin så onaturlig att hon dyrkade Naturen. Ingen människa, hur anlagd hon än (liksom jag) må vara för fetma, dyrkade någonsin en man så rund som solen eller en kvinna så rund som månen. Ingen människa, hur attraherad hon än må vara av konstnärlig besjälning, trodde någonsin verkligen att dryaden var lika mager och stel som trädet. Vi människor har aldrig dyrkat Naturen, och skälet är verkligen mycket enkelt. Skälet är att alla människor är övermänniskor. Vi har tecknat vår egen bild på Naturen, liksom Gud har tecknat sin bild på oss. Vi har sagt åt den enorma solen att stå stilla; vi har fixerat den på våra sköldar. Och när det fanns stora naturkrafter vi för tillfället inte kunde kontrollera, har vi tänkt oss storslagna varelser i mänsklig gestalt som kontrollerar dem. Jupiter betyder inte dunder. Dunder betyder Jupiters marsch och seger. Neptunus betyder inte havet; havet är hans, och han gjorde det. Med andra ord, vad hedningen verkligen sa om havet var “Endast min fetish Mumbo kunde resa sådana berg ur blotta vattnet.” Vad hedningen verkligen sa om solen var: “Endast min farfarsfar Jumbo kunde förtjäna en så strålande krona.”

Angående alla dessa myter är min egen position ytterligt och även sorgligt enkel. Jag säger att du inte kan förstå en enda myt förrän du har funnit att en av dem inte är en myt. Pumpspöken betyder ingenting om det inte finns riktiga spöken. Förfalskade sedlar betyder ingenting om det inte finns riktiga sedlar. Hedniska gudar betyder ingenting, och kommer aldrig att betyda någonting, för dem av oss som förnekar den kristne Guden. När väl en gud erkänns, om än en falsk gud, börjar Kosmos veta sin plats, som är andrahandsplatsen. När det väl är den verklige Guden faller Kosmos ner inför Honom, och erbjuder blommor i vårens tid liksom eldar i vinterns.

“Min älskling är som en ros” innebär inte att poeten prisar rosor under bilden av en ung flicka. “Vem är månen och kungen på min himmel” betyder inte att Julia uppfann Romeo för att göra månens rundhet rättvisa. “Kristus är Påskens Sol” betyder inte att bedjaren prisar solen under emblemet Kristus. Gudinna eller gud kan klä sej i vår eller sommar; men kroppen är mer än draperingen. Religionen tar nästan vanvördigt på sej naturens dräkt, och kristendomen har verkligen gjort det lika bra med snön till jul som med snödropparna på våren.

Och när jag ser över de solbelysta fälten vet jag i mitt innersta att min glädje inte bara är en glädje över våren, för våren ensam, som alltid försvinner, vore alltid vemodig. Det finns någon eller något som går där, för att bli krönt med blommor. Och min glädje ligger i ett löfte som ännu är en möjlighet - och i de dödas uppståndelse.


G.K.Chesterton ur “A Miscellany of Man”, råöversatt 2001 A.H. - men läs originalet om ni får tag i det!

Rashygienikerns föräldrar

Rashygieniker har, underligt att säga, fäder och mödrar som alla vi andra; och vår åsikt om deras fäder och mödrar är värd exakt lika mycket som deras åsikter om våra. Förmodligen var inga av föräldrarna vansinniga, och resten handlar bara om sympatier och antipatier.

Anta att Dr Saleeby hade gått upp till lord Byron och sagt: "Min herre, jag har förstått att ni har en klumpfot och opassande passioner; detta är de ärftliga resultaten av att en utsvävande soldat gifter sej med en hetblodig kvinna." Poeten kunde logiskt replikera (med karaktäristisk klarhet och sinne för det opassande): "Sir, jag förstår att ni har ett förvirrat sinne och en ofilosofisk teori om andra människors kärleksaffärer. Sådana är de ärftliga vanföreställningar som avlas fram av en syrisk doktor som gifter sej med en kväkarkvinna från New York."

Anta att dr Karl Pearson hade sagt till Shelley: "Utifrån vad jag kan se av ert temperament, tar ni stora risker genom att ingå en förbindelse med dottern till en fanatiker och excentriker som Godwin." Shelley skulle begagna de äldre och starkare fritänkarnas strikta rationalism, om han svarade: "Utifrån vad jag kan se av er hjärna, rusar ni mot fördärvet genom att gifta er med en ung släkting till en sådan hovman och dilettant som den gamla kroppen Samuel Rogers."

Kristus och Satan

Den kristne som är böjd att i allmänhet sympatisera med konstitution och auktoritet kommer att tänka på revolt i skepnad av Satan, rebellen mot Gud. Men Satan, fastän förrädare, var ingen anarkist. Han gjorde anspråk på kosmos´ krona, och hade han segrat skulle han ha förväntat sej att hans rebellänglar skulle sluta revoltera. Å andra sidan kan den kristne vars sympatier mer allmänt ligger hos de förtrycktas rättfärdiga självförsvar snarare tänka på Kristus själv som trotsar översteprästerna och gisslar de rika köpmännen. Men vare sej Kristus var (som några säger) socialist eller inte, var han verkligen ingen anarkist. Kristus gjorde, liksom Satan, anspråk på tronen.

Rashygienikern

Rashygienikern helgonförklarar verkligen just de män som hundratals familjer har kallat smitare. För att vara konsekventa borde de resa statyer över män som övergivit sina älskade på grund av kroppslig olycka, med inskriptioner som firar den gode eugenikern som, efter att hans fästmö fallit av en cykel, nobelt vägrade att gifta sej med henne - eller den unge hjälten som efter att ha hört om en morbror med rosfeber storsint bröt sitt ord.

Vad som är fullkomligt klart är detta: att människorna hittills ansett bandet mellan man och kvinna så heligt, och effekten på barnen så oberäknelig, att de alltid beundrat upprätthållen heder mer än bevarad säkerhet. Utan tvivel tänkte de att t.o.m. barnen knappast blev sämre av att inte vara barn till fegisar och svikare, men detta var inte den första tanken, det första budet.

(Ur "Rashygienik och annat ont", 1922)

Det sexuella urvalet

Om någonting som till sist har upptäckts i ljuset av forskningen är något som man har handlat efter alltifrån begynnelsen i ljuset av naturen, är detta helt enkelt inget skäl för att ständigt lägga sej i folks förehavanden - utan ett skäl för att lämna dem i fred.

Om män inte gifte sej med sina mormödrar när det för allt vad de visste var en mycket hygienisk vana, om vi nu vet att de instinktivt undvek naturvetenskapliga risker, så är detta så långt vi kan förstå en poäng som talar för att låta folk gifta sej med vem de vill. Det är helt enkelt ett konstaterande av att det sexuella urvalet, eller det som kristna kallar att bli förälskad, är en del av människans utrustning som vi på det hela taget och i det långa loppet kan ha förtroende för.

(Ur "Eugenik och annat ont", 1922)

Det visaste i världen

Den visaste saken i världen är att skrika innan du blivit skadad. Det är ingen idé att skrika efter att du blivit skadad, särskilt inte sedan du blivit dödligt skadad. Folk talar om folkets otålighet, men kloka historiker vet att de flesta tyrannier möjliggjorts av att folket agerade för sent. Det är ofta helt nödvändigt att stå emot ett tyranni innan det existerar. Det är ingen lösning att med distanserad optimism hävda att planerna bara ligger i luften. Ett slag från en yrkesmördare kan bara pareras medan det fortfarande är i luften.

(Ur "Eugenik och annat ont", 1922)

Boken "Ortodoxi"

Det kan hända att någon kommer att underhållas av redogörelsen för detta lyckliga fiasko.

Det kan roa en vän eller fiende att läsa om hur jag gradvis, av sanningen i någon vandringslegend eller av falskheten i någon rådande filosofi, lärde mej något som jag kunde ha lärt mej från katekesen - om jag någonsin hade lärt mej den.

Det kanske eller kanske inte finns något underhållande i att läsa hur jag till sist på en anarkistklubb eller i ett babyloniskt tempel fann vad jag kunde ha funnit i närmaste sockenkyrka.

Om någon roas av att läsa hur blommorna på marken eller replikerna i en buss, politikens olyckor eller ungdomens plågor slog sej samman för att producera en viss kristet ortodox övertygelse, så kan han eller hon möjligen läsa denna bok.

Men det finns en förnuftig arbetsfördelning i allting. Jag har skrivit boken, och ingenting på jorden skulle få mej att läsa den.

(Ur "Ortodoxi" 1908)

Ödmjukhet och stolthet

Ödmjukheten var huvudsakligen avsedd att begränsa den mänskliga aptitens arrogans och gränslöshet. Människan lät alltid sina nyss uppfunna behov övertrumfa sina förmåner. Själva driften att roa sej förstörde halva nöjet. Genom att kräva njutning, förlorade människan den största njutningen: för den största njutningen är överraskningen.

Så blev det tydligt att om en människa skulle göra sin värld stor, måste hon alltid göra sej själv liten. T.o.m. de högmodigaste visionerna, de skyhöga städerna och de svindlande tinnarna är ödmjukhetens skapelser. Jättar som trampar ner skogar som gräs är ödmjukhetens skapelser. Torn som försvinner ovanför den avlägsnaste stjärna är ödmjukhetens skapelser. För torn är inte höga om inte vi ser upp till dem, och jättar är inte jättar om de inte är större än vi. Allt detta fantiserande kring det gigantiska, som kanske är den största av människans njutningar, är i grunden fullständigt ödmjukt. Utan ödmjukhet är det omöjligt att njuta - ens av stoltheten.

(Ur "Ortodoxi", 1908)

Solen och månen

Det enda skapade som vi inte kan betrakta, är just det vars ljus belyser atllt vi ser. Med samma kraft som solen vid middagstiden belyser mysticismen allt i det bländande skenet av sin egen segerrika osynlighet. Den rena intellektualismen är bara månsken; den är ljus utan värme, sekundärt ljus reflekterat från en död värld. Men grekerna hade rätt när de gjorde Apollon både till fantasins och sundhetens gud, ty han var både diktens och läkekonstens skyddspatron.

Om de nödvändiga dogmerna och den speciella tron ska jag tala längre fram. Men den transcedentalism efter vilken alla människor lever har mycket av den ställning solen intar på himlen. Vi är medvetna om den som något strålande och förvirrande, på en gång en bländande flamma och en obestämd fläck. Men månens cirkel är klar och omöjlig att ta miste på, den återvänder alltid och oundvikligt som Euklides cirkel på svarta tavlan. Ty månen är en kallt förnuftig företeelse – och månen är alla dårars moder.

(Ur "Ortodoxi", 1908)

Vanliga människor och mysticism

En vanlig människa har alltid varit normal eftersom en vanlig människa alltid varit mystiker. Hon har behållit skymningen. Hon har alltid haft en fot på jorden och en i Sagolandet. Hon har alltid givit sej själv tillåtelse att tvivla på sina gudar, men har också alltid (i olikhet med dagens agnostiker) tillåtit sej själv att tro på dem.

(Ur "Ortodoxi", 1908)

Ormen som biter sej själv i stjärten

En människa som inte tror på sina sinnen och en människa som inte tror på något annat än sina sinnen är båda sinnessjuka, men denna galenskap kan inte bevisas genom någon felaktighet i deras resonemang utan genom att hela deras liv är felaktigt. De har båda låst in sej i var sin kista, med sol och stjärnor målade på insidan; de är båda oförmögna att ta sej ut, den ena till hälsa och lycka på jorden, den andra till hälsa och lycka i himlen. Deras resonemang är fullständigt förnuftigt, ja, på sätt och vis oändligt förnuftigt precis som en slant är oändlig rund. Men det finns något sådant som en ynklig oändlighet, en lumpen och förträlad evighet.

Jag har gjort den roande iakttagelsen att många moderna filosofer, antingen de är skeptiker eller mystiker, har tagit som sitt tecken en viss österländsk symbol, som är själva symbolen för denna slutgiltiga intighet. När de vill avbilda evigheten avbildar de den som en orm som biter sej själv i stjärten. Det ligger en lite förbluffande sarkasm i avbildningen av denna mycket otillfredsställande måltid. Evigheten hos de materialistiska fatalisterna, de österländska pessimisterna, de högmodiga teosoferna och vetenskapsmännen av idag kan med fog representeras av en orm, som biter sej själv i stjärten ett degenererat självförstörande djur.

(Ur "Ortodoxi", 1908)

Determinism och straff

Man tycks benägen att tro att den materialistiska fatalismen på något sätt är gynnsamt inställd till nåd, till utplånandet av grymma straff, ja, av straff över huvud taget. Detta är att låta sanningen göra helomvändning. Man skulle däremot lätt kunna tänka sej att nödvändighetsläran varken gör till eller från, att den låter mannen med piskan fortsätta att slå och att den inte förändrar den godhjärtade vännen. Att synderna är oundvikliga utesluter inte straff, om det utesluter något är det möjlighet till bättring. Det är lika troligt att determinismen leder till grymhet som det är säkert att den leder till feghet.

Determinismen står inte i något motsatsförhållande till en grym behandling av brottslingar. Vad den (kanske) står i motsättning till är en tolerant behandling av brottslingar, till något försök att räcka dem en hjälpande hand i deras moraliska kamp. Deterministen tror inte på att vädja till viljan, men han tror på att flytta syndaren till en annan omgivning. Han får inte säga till syndaren: “gå i frid och synda inte mer”, ty denne kan inte hjälpa det. Men han kan koka honom i olja, ty kokande olja är en omgivning.

(Ur "Ortodoxi", 1908)

Deterministen och den fria viljan

Man kan om man vill säga att en människa har sin fulla frihet att anse sej vara ett förlorat ägg. Men det är väl ändå ett mera orubbligt och viktigt faktum att om hon är ett förlorat ägg har hon inte sin fulla frihet att äta, dricka, sova, promenera eller röka en cigarett?

Likadant kan man om man vill säga, att den djärve, spekulative deterministen har sin frihet att förneka existensen av viljan. Men det är ett långt mer betydelsefullt faktum att han inte har sin frihet att lovorda, att förbanna, att tacka, att rättfärdiga, att påverka, att straffa, att motstå frestelser, att reta upp pöbeln, att göra nyårslöften, att förlåta syndare, att resa sej mot förtryckare eller ens att säga “tack så mycket” när någon räcker honom senapen.

(Ur "Ortodoxi", 1908)

Döden och sex

Vissa religiösa samfund försöker i större eller mindre utsträckning att få människor att låta bli att tänka på sex. Det nya vetenskapliga samfundet försöker avgjort att få människor att låta bli att tänka på döden. Den är en realitet, men den anses vara en morbid realitet.

(Ur "Ortodoxi", 1908)

Diktare och förnuftsmänniskor

Överallt kan vi se att människor inte mister förståndet genom att drömma. Kritiker är mer onormala än poeter. Homeros är alldeles tillräckligt samlad och lugn – det är hans kritiker som sliter honom i stycken. Shakespeare är fullständigt sej själv – det är hans kritiker som har upptäckt att han var någon annan. Ehuru evangelisten Johannes såg många egendomliga vidunder i sin uppenbarelse, såg han aldrig några varelser så fruktansvärda som de som sedan kommenterat honom.

Den enkla sanningen är denna: Diktandet är normalt eftersom det flyter fritt på ett oändligt hav, medan förnuftet försöker överfara det oändliga havet och på detta sätt göra det ändligt. Resultatet blir själslig utmattning liksom Holbeins fysiska utmattning. Att acceptera allting är motion, att försöka förstå allting är en ansträngning. Diktaren begär endast hänförelse och expansion, en värld i vilken han kan sträcka på sej. Diktaren önskar bara att få ha sitt huvud i himlen, förnuftsmänniskan försöker på in himlen i huvet. Och det är hans huvud som sprängs.

(Ur "Ortodoxi", 1908)

Opportunism och framgång

En människa som ständigt tänker på huruvida den eller den rasen är stark, huruvida det eller det målet verkar lovande, det är den människa som aldrig kommer att tro på något länge nog för att leda det till framgång. Den opportunistiske politikern är som en människa som skulle sluta spela biljard för att han förlorat i biljard, och sluta spela golf för att han förlorat i golf. Det finns inget som är så svagt som denna enorma vikt fäst vid omedelbar seger. Inget misslyckas som framgången.

(Ur "Heretiker", 1905)

Hädelse

Hädelse är en konstnärlig effekt, eftersom hädelse beror på en filosofisk övertygelse. Hädelsen är beroende av tron och försvinner med den. Om någon betvivlar detta, låt henne sätta sej ner och med allvar försöka tänka hädiska tankar om Tor. Jag tror att hennes familj kommer att finna henne ganska utmattad vid slutet av dagen.

(Ur "Heretiker", 1905)

Yttrandefrihet och sanning

När de gamla liberalerna tog bort munkavlen från heresierna, var deras tanke att man skulle kunna göra religiösa och filosofiska upptäckter. Deras tanke var att kosmisk sanning var så viktig att var och en borde bära oberoende vittnesbörd om den. Den moderna tanken är att kosmisk sanning är så oviktig att det inte spelar någon roll vad någon säger. De förra släppte tanken fri liksom människor släpper lös en rashund; de senare släpper tanken fri liksom människor kastar en oätlig fisk tillbaka i vattnet.

(Ur "Heretiker")

Livets värde

Vid vilket oskyldigt tebord som helst kan vi lätt få höra en person säga: “Livet är inte värt att leva.” Vi tar det som påståendet att det är en vacker dag; ingen tror att det rimligen kan ha någon allvarlig effekt på människan eller världen. Och ändå – om man verkligen trodde på det yttrandet, skulle världen stå på huvudet. Mördare skulle få medaljer för att ha räddat människor från livet; brandmän skulle straffas för att de stängt ute människor från döden; gift skulle användas som mediciner; doktorer skulle kallas på när folk mådde bra; Kungliga Humanistiska Sällskapet skulle utrotas som en hög lönnmördare.

(Ur "Heretiker")

Detaljerna och helheten

Vi diskuterar mer och mer detaljer i konst, politik, litteratur. En människas åsikt om spårvagnar betyder någonting; hennes åsikt om Botticelli betyder någonting; hennes åsikt om alltet betyder ingenting. Hon må vända sej till och utforska en miljon föremål, men får inte finna det underliga föremålet universum - för gör hon det får hon en religion och går förlorad.

Allt betyder någonting - förutom alltet.

(Ur "Heretiker", 1905)